En sida som handlar om Andlig vägledning

Om allt utom våra ensliga godkända sjukt rädda tankar.

Den glada nyheten för oss som älskar våra blandade tankar! 

Vi har lättare att tänka så som vi vill. Vi är flexibla och ändrar oss fortare än många går med på att de tror de inte vill.

Den gamla nyheten från andevärlden många får till sej, för det är oftast där alla börjar tänka sej noga för själv. Är att de flesta av våra tankar är inte explicit våra egna, och nyheten tas oftast emot med skepsis av oinvigda, så som jag var själv och inte trodde till en början bland annat. Sedan älskade jag det, medan alla andra fortfarande inte gör det. De gör allt för att vara sina totalt egna ensidiga, enväldiga diktatoriska personligheter i stället. Var och en får ändå avgöra vad som känns sant om det jämnt. Det är ändå den unika individen som har ansvar för det den väljer att förstå med sina tankar.

Och ändå drar jag en helt annan slutsats än dessa jordiska lärare jag hade att tillgå då, om de inte fortsatt att ändra på sina egna tankar så som jag fortfarande är den jag ännu förstår.

Jag är nämligen helt överens i sak, jag är också helt överens med tanken på att meditation handlar mest om att lära oss kontrollera våra egna tankar så att vi får bestämma rätt bra vad vi ville tänka själva.

Men att meditera i tystnad jämt? Vad blir meningen med det efter ett tag? Man hör möjligen överjagets tysta beslutsfattare som känns lite säkrare och bättre så som det också känns mycket bättre när jag förstår det jag är i tystnaden? Mellan raderna men själv? Inte jämt.

Och unik? Det finns inga unika tankar över huvud taget, men gott om unika vibrationer som klär sina egna ord i olika känsliga finstämda toner. Läs en sångtext rakt opp och ner, den blir oftast väldigt banal och känns overklig och fel. Sätt sedan ton och blid till det, dra i gång den på stereon och ni vet?

You’re all back in heaven again! Sluta hata sluta skäms.

Men slutsatsen blir ändå den här, de flesta av våra tankar är ändå en blandning av allt vi mins … tillsammans. 

Våra känslor är blott ett vibrerande ljud, som vi säger att vi känner igen när vi tolkar minnet med sinnets tanke av pulserande ljus.

Tillsammans, ja det också ibland. 

Vi hör våra ordrika tankar väldigt unikt och ofta lika olika sinsemellan, och ändå har vi alla samma värld att lyssna på och välja in orden eller analysen från. Vi väljer vilka ord vi förstår att uttrycka så som vi själva förmår att förstå i nuet. Nuet som egentligen bara är, precis all tid som angår oss själva just nu. Härochnu är bara det! 

Eller så hittar vi på nya gamla sätt att hitta på oss själva helt och alldeles rätt.

Men fortfarande gör vi det tillsammans.

Men det var länge sedan jag upplevde illusionen av egen total tystnad i tanken, och desillusionerad som jag också blev när jag förstod allting mer och mer, desto gladare blev jag, för min nya verklighet.

Konklusion

Jag älskar att ha fel! Men så lärde jag mej mer utan att behöva skämmas för mej själv. 

Vad hade jag att förlora på att räkna ut och förstå hela Gud för mej själv? Vad har jag att förlora på att fantisera om vad som helst? Ofta blir det mest rätt och jag får veta det efter ett tag, någon liknade mej och tänker lite som jag. 

”Det finns nämligen inga egna unika tankar alls, vi lånar orden och tankar av varandra, just så som barnen ofta lånar exakt likadana färger och penslar av varandra.”

Men resultaten blir ändå högst unikt och därför olika.

Och ville vi nu göra oss alla en gemensam guds-”tjänst”, så lär vi barnen att det är fint att måla och rita helt unik, utan att vi låtom oss skämmas tillsammans åt de små. 

Och dessutom, lägg er aldrig i varandras liv. Sköt er själv så fortsätter jag att sköta mej själv som vanligt! 

I morgon är det midsommar, magiskt så det förslår.

Lev och låt leva.

Med vänlig hälsning, Claes Widerberg.

Och så i slutet på tunneln på väg tillbaka till vår sfär, så ser vi snart ett ljus. Solens ljus!

Och så blickar vi åter ut över världen, utan fruktan för tiden längre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *